måndag 27 oktober 2014

Ett trött rasist

Oj, nästan en månad sedan jag skrev här. Vet inte varför det har blivit såhär. Ibland blir jag väl lite trött på att höra mig själv, jag behöver paus från mig själv helt enkelt.
Nåväl, jag lever i alla fall. Och nu är det höst, min favorittid.

Någon som inte har sin bästa tid just nu är Jimmie Åkesson. Han är sjukskriven för utbrändhet. Och nu verkar det som att det är lag på att tycka synd om honom. Så här skriver till exempel Elisabet Höglund: "Även om man inte gillar en politikers åsikter, så ska man väl ändå kunna visa lite medmänsklighet när han drabbats av sjukdom." Nej, det kan man inte. Det är inte synd om Jimmie, inte ens lite. Jag tvivlar inte på att han är utmattad, det är ganska självklart egentligen som han har legat i för att nå toppen. Han leder ett parti där han i stort sett är den enda man kan ha ute bland folk, han bär bokstavligt talat detta parti på sina axlar. Och ja, det är tungt som fan att dra ett lass med skit. För det är det SD är, ett lass med stinkande skit. Jimmy skyller dock hellre på media och politiska motståndare. Hade inte de envisats med att påpeka det rasistiska i SD:s rasistiska politik, då hade Jimmie aldrig blivit så trött.
Även Marcus Birro (denna outsinliga källa av idioti) skyndar till Jimmies försvar. Han tycker att Özz Nujen och andra komiker som skämtar om Jimmies tillstånd borde skämmas. Jag tycker att Marcus Birro borde skämmas, för så himla, himla mycket, men i just det här fallet för att han försvarar och ömkar en människa som fört in ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag. Har Marcus glömt på vilka grunder Sverigedemokraterna vilar?
Nej, man kan inte ta paus från att avsky Jimmie, för att känna med honom en stund. Han är utbränd för att han kämpar i motvind, för att vi är många som vägrar acceptera honom och så ska det fortsätta. Om han väljer att kämpa på, att fortsätta släpa sitt skitlass tills han går sönder helt, är det hans problem.

måndag 29 september 2014

Titta Sveg*, ett inlägg!

Jag läser att prinsessan Madeleine väljer att inte närvara vid riksmötets öppnande i morgon. “Arbetet med Childhood har tagit för mycket energi.” Lång paus för skratt.
Men bortsett från att Madde låtsas att hon har ett riktigt jobb, samt det irriterande i att det går bra att komma hem till Sverige när hon och hennes douche känner för att ha ett offentligt bröllop och bli lite hyllade, så tycker jag att Madde gör helt rätt i att stanna i New York. Hon har en bebis, skulle hon flyga ända till Sverige för att sitta och låtsas vara intresserad på riksmötets öppnande? Det är ju helt stört att förvänta sig det. Givetvis borde hon avgå. Sluta att vara hertiginna över Hälsingland (?) och bara vara lyxfru i New York. Sluta äta på kakan som hon ändå inte tycker om.

*Sveg är min kompis. Han brukar uppmana mig att inte negligera min blogg. Och jag är lite rädd för honom.

lördag 13 september 2014

Kvällens fem

Den här valspurten kan inte ta slut snart nog, för att:

1. Blockpolitik är skit.
2. Sossarna bjuder noll motstånd.
3. Nivån på debatterna är så låg att det liknar ingenting.
4. Sverigedemokraterna kan i princip bara sitta och göra ljud så får de röster.
5. Debatten i sociala medier är så tjatig och tröttsam att jag vill skjuta min dator med ett hagelgevär.

På måndag drar vi en kollektiv suck av lättnad över att det är över för den här gången. Kanske är vi lite ledsna över rasister i riksdagen. Men vi hoppas in i det sista att Herr Åkesson får bli professionell casinospelare från och med måndag.



måndag 8 september 2014

Det blir så komiskt

När man läser rubriker som: "SD-topp skrev rasistiska inlägg".
Reaktionen blir: Ja..?
Alltså det blir lite som att en moderat skulle "avslöjas" med att vilja gynna överklassen.
En Sverigedemokrat bör hetsa mot invandrare och bete sig svinigt, det ingår så att säga.


"Åh, jag blir så trött. Sluta bli förvånade, jävla nötter!"

onsdag 27 augusti 2014

Uppdatering sånt som är skit

Jag vet, det är dött här. Jag ids inte.
Men tro inte att jag har tacklat av. Jag är konstant arg och irriterad som vanligt. Här följer en lista på saker som gör mig mer eller mindre vansinnig för tillfället.

1. Det är snart val och alla partier beter sig som sinnessjuka pundare som springer runt och rycker i folk och skriker saker så det sprutar saliv.
2. Regeringen ska utföra en sista våldtäkt på Sverige innan de blir avsatta, nämligen putta oss ännu ett steg närmare en anslutning till NATO.
3. Sveriges Radio beter sig som horor i sin rapportering kring Estelles inskolning på förskola.
4. Sveriges Radio har en rapportering kring Estelles inskolning på förskola.
5. Det finns ett intresse kring Estelles inskolning på förskola.
6. Svenskarnas parti tillåts sprida sin dynga överallt tryggt omhuldade av polizei.
7. I morgon kommer ovan nämnda idioter till min stad.
8. Överallt håller folk på och kastar isvatten på sig själva och det är så himla dumt.

Kommer inte på något mer just nu.

Godnatt, puss och på återseende.


lördag 9 augusti 2014

Den där Birro alltså

Marcus Birro skrev en text för ett tag sedan, som ånyo fått spridning. Där kritiserar han "den aggressiva avarten av feminism".
Han är ju katolik, så det kanske inte slår omkull läsaren att han inte diggar feminism. Vad som däremot är anmärkningsvärt med krönikan är väl istället hur kass den är.
Jag tänkte att vi bit för bit skulle gå igenom Birros lilla text.
Han kritiserar feminister för att "se system och strukturer överallt". Varför blir han upprörd över detta, tänker ni. Det är ju rätt självklart att samhället bygger på strukturer och system som ibland kan vara dåliga. Men ni förstår, detta tankesätt SÅRAR Birro. Han känner sig nämligen träffad av kritiken, då han råkar vara man. När Birro hör en debatt om kvinnoförtryck som ett resultat av orättvisa strukturer i samhället tänker han... på sig själv.
På fullaste allvar skriver Birro att det finns en "rasism mot män". Nu är Birro alltså inte bara förtryckt på grund av sin religion, han är även ett offer för rasismen!
Han nämner att han känner många fantastiska män. Dessa män (inklusive Birro själv) blir av hemska feminister brutalt ihopklumpade till en "svart sörjig deg".

Ett besvär Birro har med den feministiska rörelsen är att "kampen i sig är målet" underförstått: feminsister vill bara bråka. För att illustrera detta skriver Birro så här: "...De skövlar runt i ett sorts ständigt skyttegravskrig där ingen vinner.” Verkligen, Birro? Den feminsistiska kampen är att jämställas med meningslösa krig? Inget finns att vinna? Inget finns att slåss för? Han menar att "de verkliga striderna aldrig tas". Ok, Birro, vilka är de verkliga striderna? Ska du och dina fantastiska manliga vänner bestämma det? Och ungefär här någonstans kommer människohandeln in. Såklart! En given klassiker. Inget blir ju viktigt när det ställs emot människohandel; Vadå lika lön för lika arbete? Du ska vara glad och tacksam att du inte behöver arbeta som hora. GRATIS!
Birro säger att män (sådana där bra män, som han känner) ska ta tydligt avstånd från människohandel. Här måste jag pausa, ställa mig upp och applådera så där långsamt som de gör på film när någon sagt något fantastiskt. Wow, Birro. Starkt.
Birro påpekar att han inte skäms över att vara man, det är han stolt över. Jag tror att han med detta vill provocera. Men ingen bryr sig. Ingen vill att han ska skämmas för att han är man. Mycket ska han skämmas över, men inte sin medfödda penis. Birro återkommer till krigsretoriken. Han vill ha upp feministerna ur skyttegravarna, för där uppe står Birro och alla andra fantastiska män som inte köper horor. De står där med utsträckta händer och är redo att samtala. Vet du, Birro. Jag tycker du kan kliva ner istället. Kom ner till oss och kriga lite. För att stå på säkert avstånd från kampen och skryta om att man inte köper sex av prostituerade, det vinner man ingen jämställdhet med.